|||||||||

Torsdag:
Jag sitter i lokalen med kurslitteraturen i knät utan att läsa någon rad över huvud taget. Vi har bestämt träff vid busshållsplatsen om en halvtime, och även om det är tillräckligt med tid för att få någonting gjort tränger jag bort det måstet och bygger upp mina förväntningar inför kvällen. Vid busshållsplatsen kramas vi, utbyter några rader om kylan ."Det här måste vara den kallaste vintern sedan jag flyttade till Stockholm för fyra år sedan", säger jag, och hon håller med och jag vet inte om hon menar det eller om hon säger det för att vara snäll. Egentligen är det elakt av mig att inte lita på en personers självuppriktighet, men jag vet hur jag själv är och hur jag skulle agerat. Eller kanske mer korrekt hur jag inbillar mig själv att jag skulle agerat. Vi kliver av vid Skanstull, hon säger att hon har bättre koll på Hornstull och undrar om platserna är nära varandra. "Det är du som är Stockholmaren", säger jag skämtsamt utan att veta ifall hon mottog det så. Vägen till Under Bron är oklar, trots att jag sökt upp vägbeskrivningar tidigare är det mer hon som får ledsaga mig. På vägen dit svänger vi förbi ett Hemköp för att köpa Rapé White åt en vän.
 
Ibland faller alla bitarna på plats exakt där de ska vara. Vid sista övergångsstället träffar vi honom. Även vi kramas, upprepar samma fraser om klimatet och skyndar oss sedan in. Han köper en öl, kommer tillbaka och vi pratar om nordamerikaners syn på IKEA, poddar, och Stockholms asfalt.  På beskrivningen av eventet stod det att artisten skulle gå på vid 20:30, men när ingenting hänt 21:02 blir jag orolig över att vara på fel ställe. Precis just då märker vi hur människor flödar in till dansgolvet, och vi förstår att han alldeles strax ska börja spela. Nosaj Thing. Parallels tour. Det är laser och det är remixer och jag blundar och det är exakt vad jag behövde. Det gör ingenting att jag ska upp tidigt morgonen efteråt för att möta en vän och skriva på en inlämningsuppgift; gör ingenting att jag ligger efter i mina kurser och undertrycker paniken över att sakna riktning och mål. Hur kan jag känna att jag åstadkommit någonting om jag inte vet åt vilket håll jag vill färdas? Efter spelningen sätter jag mig på tunnelbanan hem, tar på mig mina hörlurar och sätter igång ett album jag nu glömt bort vilket jag lyssnade på. För ibland är inte musiken det viktiga. Ibland är det avskiljandet från omgivningen jag strävar efter. 
Fångade fragment | | Kommentera |
Upp