lilla ego

Jag har länge velat återvända till mitt skrivande. Att fylla sida efter sida med text och tankar. Att analysera, reflektera, stanna upp en stund och känna. Det är något jag inte har tid för längre - att stanna.


Tar fyran sitter ensam längst bak (lilla ego sitt still)

För tiden gör sånt. Springer iväg från oss. Jag har alltid sett tiden som en stillsam bäck som fridfullt och metodiskt betar sig framåt, men jag har bara inte insett att det var strax innan ett vattenfall. Det är så det känns just nu. Faller. Försöker desperat klamra mig fast i nutiden med fotografier, statusuppdateringar, facebookmeddelanden, men sen tar fallet med mig igen och jag tar bort allting. Eliminerar varenda spår av min dumdristighet och sårbarhet.

Lämna mig ifred

Jag känner inte riktigt mig själv längre. Osäkerheten är det enda som smyger i tiden när allt annat rör sig i rasande fart. Examen, tentor, fester, fikastunder, en kort paus i solen, vem är jag? Jag vill inte vara ensam men klarar inte av att vara bland någon en längre tid. Det finns inga klyschor som kan beskriva mina känslor, vilket kanske är det tydligaste tecknet på att jag inte är ensam om det här.

En gång läste jag att ord och fraser utvecklas när det inte är naturligt; ting som är uppenbara och självklara ses som meningslöst att döpa. Jag undrar vad det är för ord jag saknar?
Fångade fragment | |
Upp