Siffran vill bli fel

Det finns så mycket att skriva, så mycket att säga, att jag inte ens vet var jag ska börja. Det var ett tag sedan jag uppdaterade den här bloggen. Jag skriver inte så mycket annat än formler och personinformation på tentapapper nu för tiden. Kanske av skam; jag vill inte titta tillbaka på den här perioden i mitt liv och komma ihåg hur allt kändes. Den ständiga paniken, oron, känslan att inte räcka till. Att behöva ett halvt dygn till för varje 24 timmar. För hur mycket jag än pluggar, hur många sidor jag läser, ekvationer jag löser, uppgifter jag lämnar in kommer jag aldrig att bli nöjd. Det har tagit två år, men jag tror att jag snart börjar vara okej med det. Det måste jag.
 
 
 
 
Det blir en lördag, en lördag som alla andra. Efter ett meddelande från Carl befinner jag mig helt plötsligt på tunnelbanan in till stan. Vi ska se bob hund. Det är kallt, augusti har inte varit snäll mot oss hittills, och trots att jag är varmblodig böjar jag tänka om jag inte valt helt fel kläder för kvällen. När vi väl kommer fram till spelningen anländer vi precis innan rushen av människor, och det dröjer inte länge förrän vi är omringad av människor åt alla håll. Jag tar av mig min jacka, de enda gångerna jag känner kyla är då jag sträcker upp armen medan jag skriker med i textraderna. Det är någonting speciellt med att se band som en lyssnade på under högstadet. 
 
 
Fångade fragment | |
Upp