Hold in your breath you foolish child

Jag hade tänkt skriva om hur december har varit, men kom på att det enda jag skriver om är hur saker har varit och aldrig om hur saker är. Så det är det jag ska göra nu.
  
Januari måste vara en av årets värsta månader, om man ens får kalla det 31 dagar långa lidandet för en månad. Termometern letar sig ned till -20 °C och man orkar inte riktigt göra någonting för alla ens krafter går åt att med höjda axlar blicka ned mot marken och försöka intala sig själv att all kyla är värt det. Helgerna försvinner in i veckodagarna och bildar ett enda sorl av att ligga på golvet och läsa Murakami, plugga, dricka grönt te, oroa sig, och njuta av gemensamma ensamheten som endast uppstår när man sitter på kafé med sin vän och tyst fantiserar ihop livsöden åt de andra besökarna. Jag vet att jag borde känna en längtan efter någonting större än att få sätta sig på bussen hem en fredagseftermiddag och upptäcka att det är den tyske busschauffören som spelar Fleetwood Mac innan bussen lämnar stationen, men det gör jag inte. Att påstå att jag mognat kanske är fel, men jag fylls inte längre av det naiva suget att inte veta vad jag kommer att göra nästa dag. 
 
 
 

Trots det så bryter jag mig en dag ut ur mitt repetitiva mönster. Jag och Maja tar flygbussen till Umeås flygplats för att överraska en vän som kommer hem från sin utlandssemester. Vi sitter tysta långt bak och läser. Hon Looking for Alaska, medan jag håller på med de sista kapitlen av 1Q84. När vi kommer fram sätter vi oss på en av vänthallens bänkrader, och inhalerar den där flygplatsdoften som aktiverar så mycket mer än bara luktsinnet. Precis som med hotellbyggnader, sjukhus, och ens favoritkafé sätts en kedjereaktion igång inom en. Om det är en explosiv respons som svarar på stimuli som kopplats ihop tidigare eller något helt annat vet jag inte, men man fylls av trygghet. Ett obeskrivligt lugn som får tid och rum att kännas oviktigt. Att man vid den tidpunkten, precis just där, vet universums alla hemligheter och accepterar dem. 
 
 
Det påstås att man sekunderna innan man drunknar fylls av ett tidlöst lugn. Paniken över att inte kunna andas rinner av en. Att ingenting och allting spelar någon roll längre; total nollställdhet inträffar.
           Jag tror att det är lite samma känsla.   
 
 
And the genius next door was sleeping
Dreaming that the antidote is orgasm
 
 
Fångade fragment | | Kommentera |
Upp