L.I.F.E.G.O.E.S.O.N.

 Just när Umeå känns snäppet för mörkt, kallt, och blött kommer räddningens helg i Stockholm. Jag packar ned en roman som jag inte visste innan att jag inte skulle hinna läsa, lämnar introversen kvar hemma, och sätter mig i taxin mot flygplatsen. På flygplatsen möts jag av det vanliga, bittra människor, gråtande spädbarn, och doften av öl, godis, och chokad som blandas till i en kaotisk symbios som endast går att toppas med The Fray. Jag sätter mig i flygpanet, bundar när personalen går igenom säkerhetsgenomgången för vad som känns tusende gången och trots att det är för mörkt för att se föreställer jag mig hur Umeå blir mindre och mindre när vi lyfter. Att äntligen vara på väg.

 

 

Stockholm är lite som en synvilla som ändras beroende på var man står och hur länge man är där. Trots att jag varit där många gånger tidigare upplever jag det i ett nytt ljus, en genuin lycka som inte går att mätas i något annat, inte ens när man får många rätt på ett riktigt svårt prov. Till och med stanken från tunnelbanorna, och den stressade attityden välkomnar mig med öppna armar. Att gå längst Sergels Torg och äntligen vara en av alla fotgängare med mål och tydlig riktning blir det jag lever på under helgen. Det och alla möten.

 

Att träffa människor är det bästa jag vet. Vare sig det är gamla vänner, till exempel han som jobbade i garderoben i klubben som ovetandes att jag skulle komma dit sprang ut och kramade mig när vi steg in eller helt nya människor. De jag sitter uppe med till halv fyra på morgonen för att diskutera skillnader i Japansk och Svensk kultur i en fräsch hotellobby. Känner att jag äntligen förstår mig på Murakamis verk. Åtminstone mer än jag gjorde tidigare.

 

 

Någonstans där mellan de två mötena:

Dans, tidiga mornar, mjuka sängar, hotellfrukost, rocky road , lasagne, alldeles för många koppar rött rooibos, planeringar, barer, sömnbrist, ”Jag saknar dig” ”Jag har saknat dig med, vi måste ses snart igen”,   tårtor, nattpromenader till bankomater och 7-eleven som saknar rätt läsk, bekväma stolar, finkläder, brysselplaneringar.

 

 

Visste ni att Japan har ett skrivtecken för en människa som låser in sig i sitt rum utan att träffa någon på grund av skolstress?  

 
 
Fångade fragment | |
#1 - - Johanna:

Åh, vad jag gillar din blogg. Du skriver så himlans fint. Jag vill också ha något sådant nu. Någonstans att åka iväg och bara vara och bara trivs så himlans bra.

Svar: Vad fin du är Johanna. Jag saknar dig, det är synd att vi pratar så sällan. Jag hoppas att du hittar en sån där plats, snart.
Niklas Alsten

#2 - - vogi igen:

hubert ditt lilla äckel

Upp