We believe in nothing but the energy that comes from Andromeda's Eyes

Så blev november 2012 preteritum och jag kommer mest minnas det som perioden när jag i skolan snittade fler koppar te än någonsin och pluggade varje dag. Att bläddra i sin formelbok och få panik när jag inser att det finns så mycket jag inte kan, att jag fortfarande är lika ung och lika dum som för några år sedan; att jag kommer försöka återuppta gamla bekantskaper och att jag kommer fortsätta lura mig själv och alla omkring mig. Ljustimmarna blir färre och det spelar inte längre någon roll hur många filtar man virar runt sig eller om en katt hoppar upp och lägger sig för att sova på ens ben för man tinar aldrig någonsin. Jag tror det är den som försätter mitt sinne i dvala varje år, kylan som saktar ned alla känslointryck tills de blir så långsamma att de bara studsar av en. Faller ned mot marken som en fågel som försökt flyga genom ett fönster.

 
 Men jag lever. Jag går på hemmafester. Jag och mina kompisar dansar oss svettiga till nittiotalsmusik och jag blöter ned mina strumpor i utspilld öl. Däremot så saknar jag någonting. Det där som får mig att gång på gång hellre sätta mig ned i kanten av en soffa och skicka iväg ett meddelande till saknade människor (som inte saknar mig, men låt mig vara ung och naiv, bara det känns). 
 
 
Det är första december och vi äter middag klockan halv ett på en skabbig snabbmatskedja, men det blev den godaste pizzan jag ätit på länge. Vi kämpar oss igenom snöstormar som av ett spöslag börjar falla sista november. Jag går med stela steg och uppdragna axlar, lyssnar på Sergei Rachmaninov, läser Doktor Glas och känner mig som Raskolnikov ur Brott & Straff. Men jag tänker inte låta vintern erövra mig detta år.
Jag tänker inte ge upp.
 
 
 
 
 
 
Nutiden har det inte särskilt lätt, för hur det än kämpar så kommer ens minnen alltid vara tusen gånger vackrare.
Fångade fragment | | 8 kommentarer |
Upp