|||||||||

Torsdag:
Jag sitter i lokalen med kurslitteraturen i knät utan att läsa någon rad över huvud taget. Vi har bestämt träff vid busshållsplatsen om en halvtime, och även om det är tillräckligt med tid för att få någonting gjort tränger jag bort det måstet och bygger upp mina förväntningar inför kvällen. Vid busshållsplatsen kramas vi, utbyter några rader om kylan ."Det här måste vara den kallaste vintern sedan jag flyttade till Stockholm för fyra år sedan", säger jag, och hon håller med och jag vet inte om hon menar det eller om hon säger det för att vara snäll. Egentligen är det elakt av mig att inte lita på en personers självuppriktighet, men jag vet hur jag själv är och hur jag skulle agerat. Eller kanske mer korrekt hur jag inbillar mig själv att jag skulle agerat. Vi kliver av vid Skanstull, hon säger att hon har bättre koll på Hornstull och undrar om platserna är nära varandra. "Det är du som är Stockholmaren", säger jag skämtsamt utan att veta ifall hon mottog det så. Vägen till Under Bron är oklar, trots att jag sökt upp vägbeskrivningar tidigare är det mer hon som får ledsaga mig. På vägen dit svänger vi förbi ett Hemköp för att köpa Rapé White åt en vän.
 
Ibland faller alla bitarna på plats exakt där de ska vara. Vid sista övergångsstället träffar vi honom. Även vi kramas, upprepar samma fraser om klimatet och skyndar oss sedan in. Han köper en öl, kommer tillbaka och vi pratar om nordamerikaners syn på IKEA, poddar, och Stockholms asfalt.  På beskrivningen av eventet stod det att artisten skulle gå på vid 20:30, men när ingenting hänt 21:02 blir jag orolig över att vara på fel ställe. Precis just då märker vi hur människor flödar in till dansgolvet, och vi förstår att han alldeles strax ska börja spela. Nosaj Thing. Parallels tour. Det är laser och det är remixer och jag blundar och det är exakt vad jag behövde. Det gör ingenting att jag ska upp tidigt morgonen efteråt för att möta en vän och skriva på en inlämningsuppgift; gör ingenting att jag ligger efter i mina kurser och undertrycker paniken över att sakna riktning och mål. Hur kan jag känna att jag åstadkommit någonting om jag inte vet åt vilket håll jag vill färdas? Efter spelningen sätter jag mig på tunnelbanan hem, tar på mig mina hörlurar och sätter igång ett album jag nu glömt bort vilket jag lyssnade på. För ibland är inte musiken det viktiga. Ibland är det avskiljandet från omgivningen jag strävar efter. 
Fångade fragment | | Kommentera |

lilla ego

Jag har länge velat återvända till mitt skrivande. Att fylla sida efter sida med text och tankar. Att analysera, reflektera, stanna upp en stund och känna. Det är något jag inte har tid för längre - att stanna.


Tar fyran sitter ensam längst bak (lilla ego sitt still)

För tiden gör sånt. Springer iväg från oss. Jag har alltid sett tiden som en stillsam bäck som fridfullt och metodiskt betar sig framåt, men jag har bara inte insett att det var strax innan ett vattenfall. Det är så det känns just nu. Faller. Försöker desperat klamra mig fast i nutiden med fotografier, statusuppdateringar, facebookmeddelanden, men sen tar fallet med mig igen och jag tar bort allting. Eliminerar varenda spår av min dumdristighet och sårbarhet.

Lämna mig ifred

Jag känner inte riktigt mig själv längre. Osäkerheten är det enda som smyger i tiden när allt annat rör sig i rasande fart. Examen, tentor, fester, fikastunder, en kort paus i solen, vem är jag? Jag vill inte vara ensam men klarar inte av att vara bland någon en längre tid. Det finns inga klyschor som kan beskriva mina känslor, vilket kanske är det tydligaste tecknet på att jag inte är ensam om det här.

En gång läste jag att ord och fraser utvecklas när det inte är naturligt; ting som är uppenbara och självklara ses som meningslöst att döpa. Jag undrar vad det är för ord jag saknar?
Fångade fragment | | Kommentera |

srxt

Ibland kan det ta flera veckor mellan gångerna, men jag vet att det kommer hända. Det kan vara när jag sitter på tunnelbanan hem, står med mina hörlurar framför spisen och väntar på att plattan ska bli tillräckligt varm för att steka på, eller precis innan jag ska somna. Jag tänker inte på dig så ofta nu för tiden. Jag vet inte om det är någonting bra eller dåligt.
 
 
 
Du introducerade mig för bloc party.
Jag minns fortfarande att första låten jag hörde, uniform. Det var innan intimacy hade släppts, och jag kommer ihåg hur glad du var när du berättade att du hade förbeställt albumet från din lokala skivaffär. Sedan dess har det varit ett av mina absoluta favoritband, och jag minns hur jag ringde upp dig när jag var på deras spelning på Peace & Love 2012. Vi låg vakna på nätterna och skicka sms efter sms, för detta var innan alla konversationer skedde via messenger, där vi analyserade bandets texter. Du påminde mig att det är okej att vara avundsjuk och vilja lyckas, som de sjunger i The Prayer. Hela A Weekend In The City är så mycket mer än ett album. Det är miljoner känslor samlade i 54 minuter, en tidskapsel från 2007 jag kan öppna när jag vill bara jag sätter igång en låt. 
 
 
När jag fjorton bar jag palestinasjal, läste Dostojevski och trodde att jag kunde förändra världen. Vi hade redan känt varandra ett tag då, mina vänner i klassen brukade skämta om det. De visste att så fort jag tittade ned i mobiltelefonen så var det dig jag skrev med. Våra konversationer blev så mycket mer än två personer som frågade om hur varandras dag hade varit. Det blev den heliga graalen jag sökt efter sedan dess för att stilla en nostalgi jag inte lyckas lugna. Någon som känner mig lika bra som du. Någon jag känner lika bra som dig. För jag kommer fortfarande ihåg minnesramsorna att komma ihåg ditt mobilnummer, att du spelade badminton på tisdagar, vem du vågade och vem du inte vågade fråga ut på din bal i nian. Det är något speciellt med att dela allt med någon under de känsliga åren i ens liv. Det är som att vårt DNA synkroniserades med varandra och att jag fortsätter att producera dina åsikter och tankar.
 
 
Jag kommer alltid att ha en del av mig som ursprungligen kommit från dig.
Och det är jag tacksam för. 
 
 
 
Fångade fragment | | Kommentera |
Upp