Ísjaki

Vintern är här och när mörkret slukar oss tidigare och tidigare måste jag lära mig att andas på nytt.

London

London fick avsluta mitt sista sommarlov någonsin.

now there's a key where my wonderful mouth used to be

Jag går på en estetisk skola. Skolan har väldigt många tillvalskurser inom musik, teater, dans, och så vidare. Olyckligtvis är inget av det särskilt tilltalande för mig (och tur är väl det, då jag knappast kan säga att jag har en talang i något av ämnena), så när jag skulle välja tillval till andra gymnasieåret möttes problem. En av de icke-estetiska kurserna var psykologi 1 och psykologi 2, två stycken 50 poängs-kurser med en på hösten- och en på vårterminen. Utan större förväntningar valde jag ämnet, i hopp om att jag skulle lära mig mer om psykiska sjukdomar, få förståelse varför folk mår som de mår; ja helt enkelt lära mig om min omgivning.

Min lärare i ämnet, en lätt förvirrad, 40-någonting man i kostym oavsett väder och med färgglada byxor samt matchande flugor, tipsade mig en av de senare lektionerna om en film. Anledningen till filmtipset var att jag under året utvecklat ett intresse för nittiotalet; och detta har synts både i min kläd- och musikstil. Så innan lektionen kom han fram till mig medan jag var i full färd på att brygga min andra kopp te (som kompensation för försvunna sömntimmar) och sa att han hade sett en film som fick honom att tänka på mig. ("Det är exakt som man minns det" "Ja, jag skulle gärna instämma men har ju inte så stor personlig erfarenhet av det") Denna film var The singles. Genast från första scenen inser jag att jag kommer älska den, för den har allt. De fula kläderna, den där halvtaskiga kvalitén, och seattlesoundet. Det är en lättsam film att se om man vill koppla av och ta del av problem som egentligen inte är ett problem, och drömma sig bort om radhuskomplex och livsöden man kanske kommer få uppleva någon gång i framtiden, men inte just nu inte just här.
 

He took all of my sins and he wrote a pocket novel called "The State That I'm In"

Diskret smyger ett slut av vintern på oss, och än en gång vill jag skrika till varje person jag möter, krama om dem och säga "vi klarade det - vi har överlevt ytterligare ett halvår kyla och mörker", men det gör jag inte. Istället tittar jag vänligt på främlingar jag passerar på stan och hoppas att de fylls av samma känsla som främlingar ibland fyller mig med. Den där känslan av att ha sett världen genom vattenytans spegling, där ögonkontakten är stenen som förstör illlusionen och startar en kedjereaktion av små, små ringar. 
 
Istället:
Vänder på dygnet. Sitter vaken under vardagsnätterna i min säng och dricker te, klappar en katt som sover tyst bredvid mig, och lyssnar på The State That I Am fem gånger i rad. Skriver av meningar tagna ur sitt sammanhang från 1Q84 och filtrerar bort allt som har att göra med samtiden. Går runt i en bubbla av rutiner och varken orkar eller hinner reflektera över någonting alls. Drömmer mig bort till november, och Malmö, och Sigur Rós. Frågan är om jag kommer börja leva innan dess och om jag inte hellre lever som jag gör nu, än med ångsetmonstret rivandes i bröstkorgen varje gång jag lägger mig ned för att sova.
 
 
a
 
n
 
d
 
a
 
s

We both spend our money on things that break too easily, like... people

 

L.I.F.E.G.O.E.S.O.N.

 Just när Umeå känns snäppet för mörkt, kallt, och blött kommer räddningens helg i Stockholm. Jag packar ned en roman som jag inte visste innan att jag inte skulle hinna läsa, lämnar introversen kvar hemma, och sätter mig i taxin mot flygplatsen. På flygplatsen möts jag av det vanliga, bittra människor, gråtande spädbarn, och doften av öl, godis, och chokad som blandas till i en kaotisk symbios som endast går att toppas med The Fray. Jag sätter mig i flygpanet, bundar när personalen går igenom säkerhetsgenomgången för vad som känns tusende gången och trots att det är för mörkt för att se föreställer jag mig hur Umeå blir mindre och mindre när vi lyfter. Att äntligen vara på väg.

 

 

Stockholm är lite som en synvilla som ändras beroende på var man står och hur länge man är där. Trots att jag varit där många gånger tidigare upplever jag det i ett nytt ljus, en genuin lycka som inte går att mätas i något annat, inte ens när man får många rätt på ett riktigt svårt prov. Till och med stanken från tunnelbanorna, och den stressade attityden välkomnar mig med öppna armar. Att gå längst Sergels Torg och äntligen vara en av alla fotgängare med mål och tydlig riktning blir det jag lever på under helgen. Det och alla möten.

 

Att träffa människor är det bästa jag vet. Vare sig det är gamla vänner, till exempel han som jobbade i garderoben i klubben som ovetandes att jag skulle komma dit sprang ut och kramade mig när vi steg in eller helt nya människor. De jag sitter uppe med till halv fyra på morgonen för att diskutera skillnader i Japansk och Svensk kultur i en fräsch hotellobby. Känner att jag äntligen förstår mig på Murakamis verk. Åtminstone mer än jag gjorde tidigare.

 

 

Någonstans där mellan de två mötena:

Dans, tidiga mornar, mjuka sängar, hotellfrukost, rocky road , lasagne, alldeles för många koppar rött rooibos, planeringar, barer, sömnbrist, ”Jag saknar dig” ”Jag har saknat dig med, vi måste ses snart igen”,   tårtor, nattpromenader till bankomater och 7-eleven som saknar rätt läsk, bekväma stolar, finkläder, brysselplaneringar.

 

 

Visste ni att Japan har ett skrivtecken för en människa som låser in sig i sitt rum utan att träffa någon på grund av skolstress?  

 
 

Hold in your breath you foolish child

Jag hade tänkt skriva om hur december har varit, men kom på att det enda jag skriver om är hur saker har varit och aldrig om hur saker är. Så det är det jag ska göra nu.
  
Januari måste vara en av årets värsta månader, om man ens får kalla det 31 dagar långa lidandet för en månad. Termometern letar sig ned till -20 °C och man orkar inte riktigt göra någonting för alla ens krafter går åt att med höjda axlar blicka ned mot marken och försöka intala sig själv att all kyla är värt det. Helgerna försvinner in i veckodagarna och bildar ett enda sorl av att ligga på golvet och läsa Murakami, plugga, dricka grönt te, oroa sig, och njuta av gemensamma ensamheten som endast uppstår när man sitter på kafé med sin vän och tyst fantiserar ihop livsöden åt de andra besökarna. Jag vet att jag borde känna en längtan efter någonting större än att få sätta sig på bussen hem en fredagseftermiddag och upptäcka att det är den tyske busschauffören som spelar Fleetwood Mac innan bussen lämnar stationen, men det gör jag inte. Att påstå att jag mognat kanske är fel, men jag fylls inte längre av det naiva suget att inte veta vad jag kommer att göra nästa dag. 
 
 
 

Trots det så bryter jag mig en dag ut ur mitt repetitiva mönster. Jag och Maja tar flygbussen till Umeås flygplats för att överraska en vän som kommer hem från sin utlandssemester. Vi sitter tysta långt bak och läser. Hon Looking for Alaska, medan jag håller på med de sista kapitlen av 1Q84. När vi kommer fram sätter vi oss på en av vänthallens bänkrader, och inhalerar den där flygplatsdoften som aktiverar så mycket mer än bara luktsinnet. Precis som med hotellbyggnader, sjukhus, och ens favoritkafé sätts en kedjereaktion igång inom en. Om det är en explosiv respons som svarar på stimuli som kopplats ihop tidigare eller något helt annat vet jag inte, men man fylls av trygghet. Ett obeskrivligt lugn som får tid och rum att kännas oviktigt. Att man vid den tidpunkten, precis just där, vet universums alla hemligheter och accepterar dem. 
 
 
Det påstås att man sekunderna innan man drunknar fylls av ett tidlöst lugn. Paniken över att inte kunna andas rinner av en. Att ingenting och allting spelar någon roll längre; total nollställdhet inträffar.
           Jag tror att det är lite samma känsla.   
 
 
And the genius next door was sleeping
Dreaming that the antidote is orgasm
 
 

RSS 2.0