Jag hade hoppats på att min första analoga rulle skulle vara framkallad vid det här laget, men som med allt annat under dessa månader (Jag är redan slut, men så hör jag på radion att temperaturen kommer sjunka till minus 25 grader och förstår att vintern knappt är halvvägs) tar det lång tid. Lever minimalistiskt. Lyssnar på Yann Tiersen, Ólafur Arnalds, och Isaac Shepard medan jag tar upp mitt intresse för nattpromenader. Konstaterar att vädret än inte får halsen att klumpa ihop och näsborrarna att svida.

Ni vet de där stunderna när man börjar tänka på en person som man inte träffat på länge, och det slutar med att man går igenom hela ens vänskap? Som en fågel över en skog flimrar hundratals minnen förbi på några minuter. Vissa man nästan glömt, medan andra man nog alltid kommer minnas.

Det hände mig i natt.

 

 

 

Året var 2008. Jag hade precis börjat sjuan. Själva skoldagarna kommer jag inte ihåg så mycket av, men någonstans i mitten av första terminen kom jag i kontakt med Emma-Lisas vänner. En av dem hette Sofia. Hon hade svarta glasögon, blondbrunt hår och lyssnade på bra musik.  En helg blev jag inbjuden till en filmkväll hemma hos henne med några av hennes kompisar, och trots att den inte var speciell kommer jag ihåg nästan hela (det kanske är just därför man kommer ihåg just de dagarna – speciella, men ändå fullständigt normala?). Vi åkte kanot till en närliggande ö där vi grillade vår middag, tittade på vågorna och pratade. Efteråt paddlade vi tillbaka och såg film resten av natten. Framåt sextiden morgonen därefter somnade vi.

 

Under den här tiden av mitt liv hände mycket. Jag som hela min uppväxt umgåtts med de människor jag alltid känt, lyssnat på den musik jag alltid lyssnat på och gjort det jag alltid gjort innan upplevde allt det där som fantastiskt. Det där nya, det där outforskade. Ibland åkte jag in till staden där jag började träffa andra människor. Vi satt länge på kaféer och hade lugna diskussioner som aldrig riktigt ledde någonstans, satt på biblioteket eller, om vädret tillät, gick till vattnet. Just en dag kommer jag ihåg extra mycket. Det var väldigt varmt och Maj. Solen hade tinat bort all snö flera veckor innan. Jag badade vid hamnen och smakade min första Ben & Jerryglass (cookie dough). Ständigt strömmadenytt folk dit, och allt var sådär vårigt och fantastiskt som bara hollywoodfilmer kan porträttera rättvist. Det sista jag gjorde var att åka den långa bussturen hem med en kompis.

Vi skrattade åt bussen eftersom den gjorde konstiga ljud i svängarna.

 

Såhär höll det på ett tag. Jag åkte till staden, var på filmkvällar (mestadels hos Sofia, men ibland även hos Valdemar) och träffade hela tiden nya människor. Jag var liten, naiv, och hade inte en enda dålig tanke om någon.  Umeå hade blivit världens största kyrka jag kunde söka tröst och styrka i. En gång frågade jag en kille om han hade hört någonting dåligt om mig, bakom min rygg, varvid han svarade ”Nej, inget. Ja, utom en som tyckte att du pratar med en konstig dialekt”.

 

Men så sprack oändligheten, och allt förändrades.

 

Alla började skola i stan, och Sofia flyttade ett år därefter ned till Uppsala för att plugga. Det vore en lögn att säga att jag inte förändrades med. Jag var inte längre lika ren. Inte för att jag bröt någon lag eller gjorde någonting jag fortfarande ångrar, men godheten liksom rann ut. Kvar var bara en bittrare och mer cynisk person som jag inte kunde identifiera mig själv med. Umeå, som tidigare varit en kyrka, hade blivit en spökstad. Den kändes trång och människorna falska och oärliga. Det tog mig ett tag att komma över detta, men nu det senaste året har jag åter igen byggt upp något. Som The Fray sjunger, we build then we break.

 

 

 

Ibland tror jag att ens personlighet och år kan symboliseras av snöflingor;

högst individuella, och aldrig lik den senaste.

 

Men om förra året var en snöflinga skulle den vara mer lik 2008s. Åtminstone med hur jag var och hur jag kände.

 

 

Nåväl, poängen med det här kanske inte är att jämföra snöflingor, utan att det är viktigt att acceptera att det förflutna just är dåtid. (Jag säger absolut inte att alla, men) en del går nog runt och är miserabla helt i onödan. Hur många har inte varit med någon och efteråt tänkt ”Vad är det för fel på mig? Varför känner jag inte samma känslor som förut?”? Nu skriver jag inte om kärlek, utan om vänskap i dess finaste form. Saknar vi inte alla en livsperiod eller en relation vi tidigare haft?  Därför tror jag att det är viktigt att acceptera det. Måhända att du inte känner samma sak som tidigare, men var glad att du åtminstone någon gång känt det. Förstå att ni kommer mer och mer glida ifrån varandra, tills ni till slut enbart skriver till varandra på julafton och varandras födelsedagar, och då via korta textmeddelanden eller banala facebookinlägg.

 

Jag vet att det låter fruktansvärt hemskt och som en trivialisering av verkligheten, men ibland är det för någonting bra. Klarar man att släppa försöken att hitta två identiska snöflingor i stormen, utan erkänner att alla kommer vara olika kan vi koncentrera oss på någonting helt annat. Och… minnena kommer alltid att finnas kvar. Gör dem till något vackert istället för knivar.

Många går nog runt och helt besatt försöker hålla fast i någonting som sedan länge förlist.

 

Det gör mig ledsen att se.

Nyår var fint.