Diskret smyger ett slut av vintern på oss, och än en gång vill jag skrika till varje person jag möter, krama om dem och säga "vi klarade det - vi har överlevt ytterligare ett halvår kyla och mörker", men det gör jag inte. Istället tittar jag vänligt på främlingar jag passerar på stan och hoppas att de fylls av samma känsla som främlingar ibland fyller mig med. Den där känslan av att ha sett världen genom vattenytans spegling, där ögonkontakten är stenen som förstör illlusionen och startar en kedjereaktion av små, små ringar. 

 

Istället:

Vänder på dygnet. Sitter vaken under vardagsnätterna i min säng och dricker te, klappar en katt som sover tyst bredvid mig, och lyssnar på The State That I Am fem gånger i rad. Skriver av meningar tagna ur sitt sammanhang från 1Q84 och filtrerar bort allt som har att göra med samtiden. Går runt i en bubbla av rutiner och varken orkar eller hinner reflektera över någonting alls. Drömmer mig bort till november, och Malmö, och Sigur Rós. Frågan är om jag kommer börja leva innan dess och om jag inte hellre lever som jag gör nu, än med ångsetmonstret rivandes i bröstkorgen varje gång jag lägger mig ned för att sova.

 

 Just när Umeå känns snäppet för mörkt, kallt, och blött kommer räddningens helg i Stockholm. Jag packar ned en roman som jag inte visste innan att jag inte skulle hinna läsa, lämnar introversen kvar hemma, och sätter mig i taxin mot flygplatsen. På flygplatsen möts jag av det vanliga, bittra människor, gråtande spädbarn, och doften av öl, godis, och chokad som blandas till i en kaotisk symbios som endast går att toppas med The Fray. Jag sätter mig i flygpanet, bundar när personalen går igenom säkerhetsgenomgången för vad som känns tusende gången och trots att det är för mörkt för att se föreställer jag mig hur Umeå blir mindre och mindre när vi lyfter. Att äntligen vara på väg.

 

Stockholm är lite som en synvilla som ändras beroende på var man står och hur länge man är där. Trots att jag varit där många gånger tidigare upplever jag det i ett nytt ljus, en genuin lycka som inte går att mätas i något annat, inte ens när man får många rätt på ett riktigt svårt prov. Till och med stanken från tunnelbanorna, och den stressade attityden välkomnar mig med öppna armar. Att gå längst Sergels Torg och äntligen vara en av alla fotgängare med mål och tydlig riktning blir det jag lever på under helgen. Det och alla möten.

 

Att träffa människor är det bästa jag vet. Vare sig det är gamla vänner, till exempel han som jobbade i garderoben i klubben som ovetandes att jag skulle komma dit sprang ut och kramade mig när vi steg in eller helt nya människor. De jag sitter uppe med till halv fyra på morgonen för att diskutera skillnader i Japansk och Svensk kultur i en fräsch hotellobby. Känner att jag äntligen förstår mig på Murakamis verk. Åtminstone mer än jag gjorde tidigare.

 

Någonstans där mellan de två mötena:

Dans, tidiga mornar, mjuka sängar, hotellfrukost, rocky road , lasagne, alldeles för många koppar rött rooibos, planeringar, barer, sömnbrist, ”Jag saknar dig” ”Jag har saknat dig med, vi måste ses snart igen”,   tårtor, nattpromenader till bankomater och 7-eleven som saknar rätt läsk, bekväma stolar, finkläder, brysselplaneringar.

 

 

Visste ni att Japan har ett skrivtecken för en människa som låser in sig i sitt rum utan att träffa någon på grund av skolstress?  

 

 

Jag hade tänkt skriva om hur december har varit, men kom på att det enda jag skriver om är hur saker har varit och aldrig om hur saker är. Så det är det jag ska göra nu.

  

Januari måste vara en av årets värsta månader, om man ens får kalla det 31 dagar långa lidandet för en månad. Termometern letar sig ned till -20 °C och man orkar inte riktigt göra någonting för alla ens krafter går åt att med höjda axlar blicka ned mot marken och försöka intala sig själv att all kyla är värt det. Helgerna försvinner in i veckodagarna och bildar ett enda sorl av att ligga på golvet och läsa Murakami, plugga, dricka grönt te, oroa sig, och njuta av gemensamma ensamheten som endast uppstår när man sitter på kafé med sin vän och tyst fantiserar ihop livsöden åt de andra besökarna. Jag vet att jag borde känna en längtan efter någonting större än att få sätta sig på bussen hem en fredagseftermiddag och upptäcka att det är den tyske busschauffören som spelar Fleetwood Mac innan bussen lämnar stationen, men det gör jag inte. Att påstå att jag mognat kanske är fel, men jag fylls inte längre av det naiva suget att inte veta vad jag kommer att göra nästa dag. 

 

Så blev november 2012 preteritum och jag kommer mest minnas det som perioden när jag i skolan snittade fler koppar te än någonsin och pluggade varje dag. Att bläddra i sin formelbok och få panik när jag inser att det finns så mycket jag inte kan, att jag fortfarande är lika ung och lika dum som för några år sedan; att jag kommer försöka återuppta gamla bekantskaper och att jag kommer fortsätta lura mig själv och alla omkring mig. Ljustimmarna blir färre och det spelar inte längre någon roll hur många filtar man virar runt sig eller om en katt hoppar upp och lägger sig för att sova på ens ben för man tinar aldrig någonsin. Jag tror det är den som försätter mitt sinne i dvala varje år, kylan som saktar ned alla känslointryck tills de blir så långsamma att de bara studsar av en. Faller ned mot marken som en fågel som försökt flyga genom ett fönster.

 

 Men jag lever. Jag går på hemmafester. Jag och mina kompisar dansar oss svettiga till nittiotalsmusik och jag blöter ned mina strumpor i utspilld öl. Däremot så saknar jag någonting. Det där som får mig att gång på gång hellre sätta mig ned i kanten av en soffa och skicka iväg ett meddelande till saknade människor (som inte saknar mig, men låt mig vara ung och naiv, bara det känns). 

 

 

Det är första december och vi äter middag klockan halv ett på en skabbig snabbmatskedja, men det blev den godaste pizzan jag ätit på länge. Vi kämpar oss igenom snöstormar som av ett spöslag börjar falla sista november. Jag går med stela steg och uppdragna axlar, lyssnar på Sergei Rachmaninov, läser Doktor Glas och känner mig som Raskolnikov ur Brott & Straff. Men jag tänker inte låta vintern erövra mig detta år.

Jag tänker inte ge upp.

 

 

 

 

 

 

min stockholmsresa i människor och frukostspellistan.