Hit nothing but empty parts
I
Klockorna tickar, och sakta men säkert börjar våren skymta fram bakom svartnade snödrivor och vattenpölar. Små fläckar med maskrosor påminner ständigt om den nalkande skolavslutningen och eviga sommarlovet, som för min del skulpterats fram alldeles för sent. Dagarna passerar förbi i ett svep, som tiden mellan scenerna i filmer. Jag trampar längst samma gator, dricker te på samma bibliotekscafé, och bygger upp en egen samtid där jag hittat på bakgrunder åt resten av cafébesökarna. Det är fint och flyktigt. Och inte alls hållbart i längden.
II
Tillbringar eftermiddagar i solen, läsandes på en av flertalet böcker jag läst eller håller på att läsa. George Orwell, Tolkien, Ajvide Lindqvist, Murakami, Perry Moore. Verklighetsflykt. Jag tror att vetskapen om att berättelsen har ett slut lugnar mig. Påminner mig att allt varken kan eller behöver fortsätta i all oändlighet.
III
Under ett tillfälle när jag sitter på torget och läser avbryts jag av att en liten pojke på kanske tre år ramlar och stöter till mig. Modern plockar snabbt upp ungen och ursäktar åt barnets vägnar, och jag bara ler utan att säga något, för trots att jag lär mig en massa i skolan kommer jag aldrig någonsin förstå andra människor. Det finns ingen formel att tillämpa, ingen nyckel att låsa upp med, ingen övning som ger färdighet. Detta ständiga sårandet, främst från min sida. Skriver ett nationellt debattinlägg och jämför relationer med porslinsfigurer och förstår att det farligaste som finns är att ta saker för givna och framförallt att anta grejer. Min själ är nomad. Det har tagit mig sjutton år att inse. Men det gör inget för jag vet att vissa inte ens hinner hitta hem innan deras tid är slut.
IV
á lífi
Kominn heim
V
En kväll blir jag bjuden på veganmiddag av en söderbo som pluggar franska och filosofi på universitet. Vi satt fem personer runt ett bord i en halvtom lägenhet (”ursäkta röran, vi håller på att flytta in”) och diskuterade festivaler och artistträffar och småäter vindruvor, medan solens sakta nedgång påminde mig för tusende gången att inget varar för evigt (denna machosistiska fruktan över framtiden istället för nuet känsla av att vara tillfreds). Efter middagen åker jag vidare på fest i lokal som slutar i garderoben, sittandes med några människor diskuterandes jämställdhet, mobbning, och hemska högstadieklasser.
Klockorna tickar, och sakta men säkert börjar våren skymta fram bakom svartnade snödrivor och vattenpölar. Små fläckar med maskrosor påminner ständigt om den nalkande skolavslutningen och eviga sommarlovet, som för min del skulpterats fram alldeles för sent. Dagarna passerar förbi i ett svep, som tiden mellan scenerna i filmer. Jag trampar längst samma gator, dricker te på samma bibliotekscafé, och bygger upp en egen samtid där jag hittat på bakgrunder åt resten av cafébesökarna. Det är fint och flyktigt. Och inte alls hållbart i längden.
II
Tillbringar eftermiddagar i solen, läsandes på en av flertalet böcker jag läst eller håller på att läsa. George Orwell, Tolkien, Ajvide Lindqvist, Murakami, Perry Moore. Verklighetsflykt. Jag tror att vetskapen om att berättelsen har ett slut lugnar mig. Påminner mig att allt varken kan eller behöver fortsätta i all oändlighet.
III
Under ett tillfälle när jag sitter på torget och läser avbryts jag av att en liten pojke på kanske tre år ramlar och stöter till mig. Modern plockar snabbt upp ungen och ursäktar åt barnets vägnar, och jag bara ler utan att säga något, för trots att jag lär mig en massa i skolan kommer jag aldrig någonsin förstå andra människor. Det finns ingen formel att tillämpa, ingen nyckel att låsa upp med, ingen övning som ger färdighet. Detta ständiga sårandet, främst från min sida. Skriver ett nationellt debattinlägg och jämför relationer med porslinsfigurer och förstår att det farligaste som finns är att ta saker för givna och framförallt att anta grejer. Min själ är nomad. Det har tagit mig sjutton år att inse. Men det gör inget för jag vet att vissa inte ens hinner hitta hem innan deras tid är slut.
IV
á lífi
Kominn heim
V
En kväll blir jag bjuden på veganmiddag av en söderbo som pluggar franska och filosofi på universitet. Vi satt fem personer runt ett bord i en halvtom lägenhet (”ursäkta röran, vi håller på att flytta in”) och diskuterade festivaler och artistträffar och småäter vindruvor, medan solens sakta nedgång påminde mig för tusende gången att inget varar för evigt (denna machosistiska fruktan över framtiden istället för nuet känsla av att vara tillfreds). Efter middagen åker jag vidare på fest i lokal som slutar i garderoben, sittandes med några människor diskuterandes jämställdhet, mobbning, och hemska högstadieklasser.
Vintergatan
Lovet når sitt slut. Jag har legat på golvet i mitt rum och läst, ätit avokado med vegetarisk rom och örtsalt, och sett serier från sextiotalet. Har köpt Murakamis 1Q84 som jag ska läsa på uteserveringar i staden.
Annars kan ni försöka läsa John Ajvide Lindqvists "Hanteringen av Odöda".
En av dagarna tog jag mig in till staden och köpte en supertjusig kopp för fem kronor.
Har för övrigt börja skriva igen.
Känner mig lite som ett barn som ska lära sig att gå;
Stapplandes, steg för steg.
Jag kommer visa er om jag lyckas få ihop någonting bra.
999
Kents nya singel.
(Och jag vet att jag har gjort jättetråkiga inlägg de senaste månaderna. Det ska bli en ändring på det. Lovar)
Bra dag.
(Och jag vet att jag har gjort jättetråkiga inlägg de senaste månaderna. Det ska bli en ändring på det. Lovar)
Wristcutters: A love story
I saw the solar system in your smiling face
Lite bilder från när jag, David, och Emma-Lisa väntade på bussen i Skellefteå.
Ljuset var fantastiskt.
Ska skriva mer om helgen senare, men nu fortsätta med ett superbra lov.
Tänkte börja med att följa Belle & Sebastians råd och "sleep the clock around".
När jag inte sover kommer jag läsa Lord of The Rings, dricka te, och lyssna på Enya. Troligen leta mig ut i vårvädret vi fått.
This world isn't kind to little things
Ibland har man bra dagar.
Ibland har man sämre dagar.
Ibland sitter man en torsdag och räknar kemi, och får helt plötsligt reda på att Bloc Party kommer till Peace And Love. Då är man tvungen att boka biljetter nästan på direkten, och får svårt att koncentrera sig på skolan under resten av dagen.
Om några månader får jag se dem,
mina hjältar sedan fjorton års ålder.
I går var en sådan där bra dag. Satt på kafé station, spontanköpte en supersnygg T-shirt och ett par byxor (de på bilderna), och drog på hemmafest som slutade med pommes och 90-talsdisco.
När jag kom hem satt jag på skype med Ebba och Ludvig till fyra på morgonen.
Lonely robot in a wasteland
Lyssnar på I Blame Coco och syr om en T-shirt till ett linne.
Mors gamla symaskin funkar fortfarande.
