Ísjaki

Vintern är här och när mörkret slukar oss tidigare och tidigare måste jag lära mig att andas på nytt.

London

London fick avsluta mitt sista sommarlov någonsin.

now there's a key where my wonderful mouth used to be

Jag går på en estetisk skola. Skolan har väldigt många tillvalskurser inom musik, teater, dans, och så vidare. Olyckligtvis är inget av det särskilt tilltalande för mig (och tur är väl det, då jag knappast kan säga att jag har en talang i något av ämnena), så när jag skulle välja tillval till andra gymnasieåret möttes problem. En av de icke-estetiska kurserna var psykologi 1 och psykologi 2, två stycken 50 poängs-kurser med en på hösten- och en på vårterminen. Utan större förväntningar valde jag ämnet, i hopp om att jag skulle lära mig mer om psykiska sjukdomar, få förståelse varför folk mår som de mår; ja helt enkelt lära mig om min omgivning.

Min lärare i ämnet, en lätt förvirrad, 40-någonting man i kostym oavsett väder och med färgglada byxor samt matchande flugor, tipsade mig en av de senare lektionerna om en film. Anledningen till filmtipset var att jag under året utvecklat ett intresse för nittiotalet; och detta har synts både i min kläd- och musikstil. Så innan lektionen kom han fram till mig medan jag var i full färd på att brygga min andra kopp te (som kompensation för försvunna sömntimmar) och sa att han hade sett en film som fick honom att tänka på mig. ("Det är exakt som man minns det" "Ja, jag skulle gärna instämma men har ju inte så stor personlig erfarenhet av det") Denna film var The singles. Genast från första scenen inser jag att jag kommer älska den, för den har allt. De fula kläderna, den där halvtaskiga kvalitén, och seattlesoundet. Det är en lättsam film att se om man vill koppla av och ta del av problem som egentligen inte är ett problem, och drömma sig bort om radhuskomplex och livsöden man kanske kommer få uppleva någon gång i framtiden, men inte just nu inte just här.
 

RSS 2.0